Vinnaren i novelltävlingen

13 December, 2017

Vi publicerar här Hanna Bolkéus novell, som vann årets novelltävling i åk 8.

 

Knivar i mig

Jag blundar och plötsligt är det bara jag. Jag känner efter och det gör inte ont längre. Jag är själv. Ingen kan ta mig här. Jag slipper känna hans händer på min kropp och deras sugna blickar. När jag kommer ut från detta hus ska jag springa, springa för mitt liv och aldrig komma tillbaka igen.

              Bara genom sättet han ser på mig får han mig att känna mig som den vackraste kvinnan i världen. Jag kan hjälplöst sjunka in i hans bruna ögon medan hans fingrar drar igenom mitt mörka hår. Hans närvaro gör mig trygg, han är min trygghet. Hans leende gör mig knäsvag och hans beröringar får mig att aldrig vilja släppa taget om honom, de känns som varma vågor inom mig. Världen blir en bättre plats med honom. Blommorna växer vackert i takt med min kärlek för honom. Solens strålar skiner. Fåglarnas sång är magisk, sjunger de alltid såhär fint? Fjärilarna flyger inom oss och de är i alla möjliga färger. Han gör mig lycklig på ett speciellt sätt, men nu, nu gör det ont.

              Det känns som att alla har sett mig. Som att alla vet. Jag känner mig som en besvikelse. Vad kommer alla tycka om mig nu? Han har förstört en del av mig och hans vänner som kollade på, varför gjorde de inget? Var det underhållning för dem? Var det underhållande att se mig förlamad av rädsla för honom och för vad han skulle göra härnäst? Jag trodde aldrig att han skulle sluta. Han hatade mig. Jag försökte intala mig själv att han tappade kontrollen, men han hade full kontroll över det han gjorde.

              Hans bestämda grepp om min kropp håller mig nere mot det kalla trägolvet. I det rum där han alla tidigare gånger älskat mig. Och jag älskat honom. Även fast rummet är mörkt kan jag känna allas blickar som är riktade mot oss. De sitter bakåtlutade i den vinröda skinnsoffan. Ska de bara sitta där? Min kropp känns inte som min längre. Mitt huvud slår i golvet om och om igen. När glaset över fotografiet på oss når marken stannar han upp och kollar på spillrorna men är snabbt tillbaka på att fokusera på mig. Glasbitarna omringar oss. Jag ser på honom men jag känner inte igen honom längre. Jag visste att han kunde bli annorlunda och aggressiv av alkohol men jag trodde aldrig att det här skulle hända. Mina tårar rinner ner för kinderna och vidare ner på halsen. De slutar aldrig rinna. Han känns som knivar i mig.

             Blommorna vissnar, fåglarna tystnar och fjärilarna är borta. Det är tyst. Himmelen är fylld av mörka moln. Allt är dött. Allt inom mig sugs ut. Jag är tom nu. De varma vågorna sköljs tillbaka dit de kom ifrån och fryser till is. Världen vänds upp och ner. Jag tappar fotfästet och det gör ont överallt. Allt som en gång kändes bra gör nu ont. Kommer vågorna någonsin skölja varmt i mig igen? Jag har aldrig känt den här smärtan innan och även fast jag vet att smärtan kommer gå över kommer det alltid göra ont. Ont att han svek mig. Ont att han hatade mig.

              Jag blundar och plötsligt är det bara jag. Jag känner efter och det gör inte ont längre. Jag är själv. Ingen kan ta mig här. Jag slipper känna hans händer på min kropp och deras sugna blickar. När jag kommer ut från detta hus ska jag springa, springa för mitt liv och aldrig komma tillbaka igen.

 

Av Hanna Bolkéus 8B

 

 

0 kommentarer - Skriv en kommentar

Tack!

Din kommentar har skickats för granskning.

Skriv en kommentar

* Skolans ledning kommer granska ditt inlägg innan publiceringen.